Giovanni Agnelli, industripamp och stilikon i världsklass

Inför den klassiska krogrundan på den så kallade hemvändardagen, stod jag på juldagskvällen framför spegeln i färd med att knyta en slips. Innan jag hunnit inse att den snara jag valt inte alls funkade med mina strumpor och ta av mig den, hann min syster ifrågasätta hur jag knutit den. Närmre bestämt undrade hon om den smala änden av slipsen inte var lite väl lång i förhållande till den breda, där den stack ut lite längs med ena sidan. Jag bevisade genast att de båda tygstyckena de facto hängde exakt lika långt från knuten, men förmådde mig lyckligtvis att hejda mig innan jag för döva öron inledde en föreläsning i slipsteori. Den typen av nörderi lämpar sig betydligt bättre på Högsta Växeln, i synnerhet då allas vår favoritstilikon var samme man som styrde över Fiat i tre decennier, Giovanni ”Gianni” Agnelli.

Det fenomen som gör att jag skriver om Agnelli är inte att han var kung över Fiat, och således Italiens BNP, utan även det fenomen som kallas sprezzatura. Ordet har ursprungligen att göra med hur man ska föra sig i hovmiljö under 1500-talets oförenade Italien, men används numera mest för att beskriva en stilmässig filosofi. I det sammanhanget beskrivs ordet bäst som en form av utstuderad nonchalans, eller konsten att bryta mot regler och komma undan med det. Svårigheten att ens precist definiera begreppets innebörd vittnar mer än något annat om varför dess mästare rätteligen kan benämnas som en form av konung, mer än det faktum att hans mor var en prinsessa. Vad var det då han gjorde?

Sättet han knöt sina slipsar

L’avvocato – som han kallades med anledning av sin akademiska bakgrund, snarare än hans yrkesutövande – hade för vana att knyta sina slipsar så att den smala änden, som annars brukar gömma sig bakom den breda, fick hänga ned lite extra och gärna dingla ut åt sidan. Vilken slags knut han brukade slå om morgnarna har jag ingen aning om, men ett gott råd till er läsare är less is more. De flesta bättre vetande inom området brukar nu för tiden hålla den enkla four in hand-knuten för den enda du behöver kunna. Jag håller med om att det är en smal och snygg knut, men att det aldrig skadar att ha några varianter på lager för att kunna kompensera för skillnader i tjocklek dina slipsar emellan.

Han bar sin klocka så att den var…lättillgänglig

Det finns mig veterligen två teorier som syftar till att förklara det faktum att Gianni Agnelli bar sitt armbandsur på utsidan av sin skjortmanschett. Den ena är att han inte gillade känslan av metall mot huden. Den andra är att han i egenskap av industrimagnat helt enkelt var så in i helsike upptagen av sig att han inte hade tid att pilla med skjortmanschetten varje gång han ville slänga ett öga på sin schweiziska dyrgrip. Personligen tror jag mest på alternativ ett, även om det kan finnas viss grad av sanning även i teori nummer två. Min handled har i vart fall mången gång erfarit hur min dykarklocka gärna markerar revir genom att stansa in sitt varumärkes logga i mitt yttersta skikt.

Knappanarki

En button down-skjorta ska väl ändå knäppas i kragen? Inte om man hade frågat den gode Gianni, som hellre lät kragvingarna finna sin naturliga plats, sannolikt mer eller mindre alltid där knapparna sitter. Han var även känd för att bära sina dubbelknäppta kostymer från Caracena – som även försåg exempelvis Humphrey Bogart och Cary Grant med sina kostymer – slarvigt knäppta, eller till och med öppna. De mest konservativa skulle nog påstå att en dubbelknäppt kavaj alltid ska vara knäppt, till och med när man sitter ned. Även för den mindre bevandrade kan en sådan kavaj i oknäppt tillstånd upplevas som något helt sjukt, men då beror det sannolikt på att ens erfarenhet av dubbelknäppta kostymer kommer från Percy Nilegård. Personligen låter jag emellanåt gärna en dubbelknäppt kavaj öppna upp sig som dörrarna på en Phantom, men då inte i de mest formella av sammanhang.

Okonventionella skoval

Numera anses det helt normalt att bära mockasiner till kostym, men så har inte alltid varit fallet. En av Agnellis vanor som en idag står sig som redigt okonventionell är dock att han ofta bar arbetarboots med kostym. Just denna individualitet är, jämte slipsfilosofin, den av Gianni Agnellis jag håller närmast hjärtat. Den utgör nämligen det stilmässiga prejudikat som låter mig stövla runt i Doc Martens nästan jämt under årets slaskigaste perioder. På så sätt värjer jag mig dessutom mot alla som i sann svensk janteanda annars skulle anmärka på min vana att fladdra runt med slips i tid och otid.

Där har ni honom i korthet. Mannen som kvinnor vill ha och män vill vara och, för att ingen utesluta, naturligtvis även vice-versa. Själv tackar jag för inspiration i kampen för slipsens återkomst, och rätten att bära halvfula men hållbara hipsterskor i tid och otid.