Låt mig inleda med att erkänna att BMW M2 förser mig med en patetiskt enkel uppgift när det kommer till dess konfiguration. Det går nämligen inte att misslyckas. Dessutom finns det inte överdrivet många tillval, men jag är övertygad om att jag ändå kan trolla fram något någorlunda unikt.

Låt oss börja med färgen. Det finns fyra stycken att välja på, och den stora majoriteten kommer att välja Long Beach blå. Själv föredrar jag den elegant enkla vita färgen. Därför väljer jag den gråa. Varför då? För att en vit busbil i ett vinterslaskigt Sverige är lika praktisk som ett spädbarns middagsutstyrsel i samma färg. Grått skulle jag dessutom vilja påstå är nästan lika elegant som vitt. Och mer unikt.

När det kommer till växellådan är valet givet. En entusiastbil som inte är manuellt växlad är som ett Värmland utan EPA-traktorer. Otänkbart. På köpet sparar man nästan 40 papp.

På utsidan ska modellbeteckningen bort. Den som inte kan se att en BMW M2 är en BMW M2 förtjänar inte att få reda på det. Utöver detta måste man självfallet välja till M Driver´s paket. Inte för att den höjda topphastigheten är särskilt nödvändig, utan mest för att det låter ballt.

Backkamera är ett måste nuförtiden, musikentusiasten inom mig vill ha ljudsystemet från Harman Kardon, och BMW:s stora iDrive-system är för bra för att inte välja till, trots att det är dyrt. Resten kan man ärligt talat skita i. Och det gör jag också.

Resultatet är en sportbil som inte bara är ruskigt underhållande att köra, utan också smakfullt konfigurerad. Jag injicerar hellre HIV i mitt blod än att köpa en skrikig bil. Totalt går kalaset på lite drygt 600 lakan, ett pris som är fullt rimligt för en förhållandevis välutrustad bil som får mig att le bredare än clownen Pennywise varenda gång jag ser den.

Hur skulle du konfigurera din BMW M2?

www.bmw.se/myconfig/d8l0s6b2

Chefredaktör och medgrundare. Inbiten miljöaktivist och nästan lika stort fan av Dacia som Marcus Berggren.