Mercedes-Benz G500 4×42
Motor:
 4.0-liters V8:a bensin, 422 hästkrafter, 610 newtonmeter.
Kraftöverföring: 7-växlad automatlåda, fyrhjulsdrift.
Acceleration: 0-100 på 7.4 sekunder.
Toppfart: Begränsad till 210 km/h
Mått (längd/höjd/bredd): 4763/2238/2100 mm
Pris: 2 250 000 SEK (testbil cirka 2 500 000 SEK)

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att se fler bilder, spana in vår artikel om terrängkörning i G500 4×42 alternativt spana in vår Dropbox-länk

Med nya Mercedes-Benz G500 4×42 har Mercedes lanserat en ny leksak för de riktigt rika. En bil som är till för att flängas runt på sanddynorna i Mellanöstern och för att titta ner på det så kallade fotfolket. Mer specifikt är nya G500 4×42 en helt vanlig G500 som har höjts till en markfrigång av 45 centimeter och som har fått nya, helt enorma terrängdäck som täcks av hjulhus gjorda av rent kolfiber. Med sina tre stycken låsbara differentialer, ett vaddjup på hela 100 centimeter och sin monstruösa V8 har Mercedes gjort sitt yttersta att den ska klara av terrängkörning i form av Himalaya. Men frågan är hur det är att leva med en bil som denna bortom terrängspåret. Hur är det att irra runt i en best för närmare 3 miljoner som ser ut som en förstorad leksaksbil och som verkligen inte är gjord för att vara en bruksbil? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera nya Mercedes-Benz G500 4×42. Eftersom att G500 4×42 är en sådan speciell bil kan vi knappast recensera på samma vis som vi brukar så här följer istället ett annat format…

DSC_0192

Hur kommer det sig då att vi på Högsta Växeln fått nycklarna till en G500 4×42? Egentligen hade vi en Mercedes-Benz A200d inbokad – en bil i golfklassen med en 136-hästars diesel som är lika spännande som en föreläsning om broderiets ursprung. Men på måndagen som vi skulle hämta A200d så ringde min mobil medan jag käkade lunch och när jag såg att det var Mercedes som ringde så undrade jag vad det var frågan om.

“Hej, det är Marcus!”
“Hej! *** här från Mercedes-Benz! Jag undrar om ni har hunnit hämta ut A-klassen?”
“Ja, Andreas gjorde det lite tidigare idag, hurså?”
“Jo, det är nämligen så att vi skulle behöva däcken på bilen, de behövs till en CLA som en stor tidning har…”
“Ja, det skulle väl gå…”
“Givetvis får ni en annan bil istället! Fungerar det med G500?”
“MENAR DU G500 4×42?!”
“Ja, precis!”
“Hmmm….. Nja vet inte riktigt…”
“Det skulle underlätta enormt!”
“Ja, låt gå då! Man måste ju dra sitt strå till stacken så att säga…”

Inte riktigt så var det men att säga att vi på Högsta Växeln var helt lyriska är en underdrift av rang. Bilen som bokstavligt talat kom som en blixt från klar himmel, något lämpligt med tanke på att lacken heter Electric Beam.

Under de 7 dagar jag hade nya G500 4×42 till mitt förfogande körde jag 90 mil som kan sammanfattas av tre stycken ord: uppmärksamhet, vakuum samt galenskap. Uppmärksamheten är given – kör man runt i en ambulansgul förstorad leksaksbil som endast konkurrerar rent storleksmässigt med lastbilar får man fler blickar än Beyonce fick under sitt uppträdande på Superbowl. Den ambulansgula lacken kostar för övrigt hisnande 200 000 SEK. Det är dock inga negativa blickar utan blickar fyllda med förundran över vad jag har för komplex. Vakuumet kännetecknar givetvis min plånbok efter att ha irrat runt över 900 kilometer i bil som ligger på 2 liter milen på motorväg. Stadstrafik vill jag inte ens gå in på eftersom det är för ångestladdat. Galenskapen har att göra med ett flertal faktorer. Dels det faktum att Mercedes av alla bilmärken faktiskt byggde en bil som G500 4×42. Men dels också över att jag fick nycklarna till vad som bäst kan klassas som en konceptbil som är väglaglig. Det jag fick lära mig var att den bilen vi hade är den enda i Sverige tills de 11 andra som är beställda tågar in. Huruvida det stämmer eller inte kan jag inte garantera.

Klarar bokstavligt allt i terrängväg.
Klarar bokstavligt allt i terrängväg.

Efter att man bokstavligt talat klättrar in i kupén på G500 4×42, något som kan liknas med att ta sig upp för en hög bryggkant, och sätter sig tillrätta är det som att blicka ut från en traktor. Inte nog med att man sitter en rejäl bit över marken utan man blickar även ut över G-Klassens allt annat än moderna huv beklädd med två blinkers som inte blivit integrerade på traditionellt vis. En oerhört ball syn måste jag medge. Sikten bak är något av ett skämt och det dröjer väldigt länge innan man begriper hur stor bilen är. Med hjälp av det faktum att backspeglarna och hjulhusen sträcker sig ungefär lika långt ut och en helt platt front tillsammans med en extremt vilseledande backkamera lyckas man till slut få ett hum om hur bilen är placerad.

DSC_0121

Efter att man vrider om nyckeln, hör den sagolika V8:an dåna till liv och inbillar sig själv att bilen inte kostar lika mycket som en (liten) lägenhet i Stockholms innerstad, ungefär 25 stycken A200d som vi egentligen skulle ha eller ungefär 200 000 liter bränsle till en G500 4×42 – nog för att köra 5 varv runt jorden med pärlan. Med andra ord en hel del stålar. Under de första 10 milen kommer man underfund med bilens storlek – en av de första ärendena jag gjorde var att köra till Arlanda vilket krävde ett besök till en massör efteråt eftersom jag kände mig som en amatör till bilförare – sådana som spänner sig så fort de sätter sig bakom ratten.

DSC_0138

Det första man lägger märke till när det kommer till körupplevelsen är styrningen. Den är lika kopplad till framhjulen som Miljöpartiets bilpolitik är till verkligheten. Man kan vrida på ratten mer än vad en uggla kan vrida på huvudet utan att någonting händer. På något vis vrider sig framhjulen dock om man är tillräckligt envis. Efter att man lärt sig hur styrningen beter sig kan man snabbt konstatera att en G500 4×42 är en sådan bil som får en att tappa uppfattningen om allt som har med fart att göra. Man känner sig helt lugn med att ligga flera kilometer i timmen under rådande hastighetsbegränsning utan att märka av det. Det kan nog ha att göra med att bilen väger 3 ton och känns ungefär lika otymplig som lutande tornet i Pisa. Det är som att köra omkring i en lastbil. Det gör å andra sidan också att man får en helt skev uppfattning om fart – 70 kan kännas som gångfart. Den är stabilare än ett containerfartyg och är som ett betonghus på hjul. Att bilen är långsam är dock inte fallet för fem öre. Gasen i botten resulterar faktiskt i en våldsam acceleration och även om en 0 till 100-tid på 7.4 sekunder med en V8 på 422 hästkrafter inte låter särskilt imponerande måste man komma ihåg att G500 4×42 väger mer än riksdagen och att bilen har samma luftmotståndskoefficient som korsningen mellan en vägg och en fallskärm. Fysikens lagar gör bokstavligt talat allt för att bilen ska kunna röra sig på det vis den gör med på något sätt lyckas den. I motorvägshastigheter och uppåt kan vindljudet liknas vid en jetmotor. Det låter som att hela havet stormar precis utanför fönstret.

DSC_0301

Mercedes har, väldigt vågat måste jag medge, konstaterat att G500 4×42 känns lika dynamisk som en sportbil på landsväg. Att säga det om en bil som har hoppstyltor till fjädring är som att kalla Långa Farbrorn för kort. Helt ologiskt. Men givetvis är det min plikt som motorjournalist att testa påstående som dessa. Att köra på en svensk landsväg med en G500 4×42 kan liknas med att åka berg- och dalbana samtidigt som man blir attackerad av ilskna fåglar. De ilska fåglarna är i detta exempel andra bilister. Det viktigaste är att man är nog med att hålla sig i sin egen fil och även om man lyckas är det inte särskilt svårt att skrämma andra bilister av vägen. Jag kan ju säga att om jag mötte en G500 4×42 på vägen hade jag siktat mot första bästa träd. Är bilen lika dynamisk som en sportbil då? Svaret är tveklöst nej även om den sannerligen imponerar med tanke på sin storlek. Med sina 325 millimeter breda däck kan det konstateras att det finns en ocean av grepp, problemet ligger i att bilen är så hög och det går inte att undvika att känna sig rädd för att välta – oavsett hur mycket man litar på tysk ingenjörskonst. Utöver det lutar bilen mer i kurvor än en segelbåt i en orkan. Det är som att köra runt i en hoppborg och en tvärnit resulterar i att bilen fortsätter att gunga lika länge som Newtons vagga. För en bil som G500 4×42 blir man dock extremt imponerad över dess landsvägsegenskaper även om ESP:n tillhör den mest envisa sorten och begränsar bilen något så infernaliskt.

DSC_0343

I terrängspåret – just där denna bil onekligen hör hemma – är den helt ostoppbar, precis som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det är visserligen inte så konstigt eftersom det är en bil som har utvecklats med ett mål: att vara kungen i djungeln. Och i öknen. Och var man än behagar. I stadskörning har man mer pondus än självaste ÖB har på en militärbas och med tanke på sätesposition har man stenkoll på allt som händer i trafiken vilket i sin tur gör att det inte alls är en dålig stadsbil. “Men parkering då?” kanske ni undrar. Även om G500 4×42 är en enda stor koloss så är den trots allt fyrkantig och inte överdrivet lång – så länge man slickar trottoarkanten med innerhjulen är det inga som helst problem att ställa sig på gatan. Att stå i garage i innerstan gick inte då alla garage är på tok för små. Är man ute efter att handla i en galleria är utbudet magert eftersom de flesta har för lågt i tak men det går. Man tar gärna upp två stycken parkeringsplatser också vilket inte har att göra med att man är en otrevlig typ utan för att den – precis som en häst – behöver utrymme att röra sig på.

DSC_0197

Om man går in på de mer praktiska aspekterna är det absolut inte en opraktisk bil rent utrymmesmässigt. Eftersom själva kupén är så hög finns det mer huvudutrymme än vad en basketspelare behöver. I baksätet sitter man bra likaså – om något är det lite trångt sidledes. Bagageutrymmet är stort nog för att agera flyttbil – man får plats med en hel olympisk swimmingpool där och granater om det behövs. I bagageluckan finns det nämligen en låda som liknar en granatlåda men som har ett antal reparationssatser för de enorma hjulen. Dessa enorma hjul bidrar för övrigt till avsaknaden av åkkomfort – det är inte en bekväm bil någonstans. Ljudet från däcken är visserligen förvånansvärt lågt men man känner av varendaste ojämnhet i asfalten och i terrängen. Det stoppar dock inte en från att köra gasen i botten inför varje fartgupp vilket leder både till chockade blickar men också en känsla av att man befinner sig i en actionrulle. G500 4×42 är trots allt byggd för att kunna hoppa – bara det gör att bilen är värd slanten.DSC_0497

Mercedes-Benz G500 4×42 har inga produktionsbilar till konkurrenter vilket gör det svårt att jämföra denna best med någon annan bil. Egentligen är väl G500 4×42 Mercedes S-Klass (Sonderklasse) eftersom den bokstavligt talat är i en klass för sig själv. Bilen är ett rytande monster och motorljudet tillsammans med bilens otroligt häftiga utseende påminner om när Darth Vader går in i ett rum. Det är en bil som förtjänar sig egen musik och som har så kopiösa mängder med personlighet. Jag förälskade mig illa kvickt i bilen och med alla hjärtans dag runt hörnet vet jag vem jag skulle vilja ha som min dejt. Utgår man från vad en bil ska klara av rent konceptuellt är det en mardröm. Men man köper inte en G500 4×42 som sin bil utan man köper den som en av sina bilar och då snackar vi ett tiotal. Den är obekväm, den är så långt ifrån lämplig man kan komma från lilla landet lagom som det går, den är galen, den är hopplös, den är helt onödig men samtidigt är den helt jävla underbar och jag älskar den. Att Mercedes bygger en vrålande miljöbov när hela bilindustrin fokuserar på att värna om miljön tycker jag är fantastiskt ironiskt. Mercedes-Benz G500 4×42 – den perfekta leksaken.

Marcus Berggren
marcus.berggren@hogstavaxeln.com

Chefredaktör och medgrundare. Bosatt i Melbourne, Australien och har kört snabbast av alla på redaktionen (322 km/h). Känner till varenda bil som någonsin tillverkats.