Del 2: Land Rover Discovery tar sig an södra Afrika

Läs del 1 här.

Tack till Ljud & Bildmedia för lånet av kamera och tillhörande utrustning.

Efter ett tag var det som att vi körde runt på savannen och när Discoveryn sade att vi skulle svänga till vänster hindrades vår framfart av att vägen hade upphört och istället fann vi ett staket; denna gång utan grind. Vi hoppade ut för att undersöka och möttes av lukten av kadaver och såg ett får som hade blivit lönnmördat av någon vild afrikansk best. Vi hoppade illa kvickt in i bilen igen och körde tillbaka, genom den sydafrikanska familjens trädgård och tog den stora grusvägen norrut igen. Vi kände oss onekligen som sådana personer som råkar köra ner i havet för att de följde anvisningarna på GPS:en.  Efter mycket om och men (och många grindar) anlände vi slutligen till den stora asfalterade vägen vilket kändes som övergången mellan att ha sovit i tält i 20 år för att sedan bosätta sig i Prinsessan Lilian-sviten på Grand Hôtel – även om Discoveryn är sanslöst bekväm. När jag fick täckning igen på min mobil informerade jag Land Rover om det punkterade däcket.

Morgonen därpå var det Upington till Lüderitz, Namibia som stod på tur, en sträcka på cirka 75 mil. Vägen är i princip spikrak hela vägen, något som är typiskt för vägnätet speciellt i Namibia – raksträckor som sträcker sig mil efter mil utan tillstymmelse till trafik. Det i kombination med avsaknaden av trafikpoliser gör att man kan ligga och kryssa i väldigt höga hastigheter. Efter cirka fem timmar nådde vi en liten avstickare vi skulle till: Fish River Canyon. Det är en dal som ligger några mil på grusväg bort från asfalten men som tydligen ska vara rival till Grand Canyon i USA.

Efter läxan vi hade lärt oss från dagen innan (man ska ta det väldigt lugnt på grusväg) höll vi 50 kilometer i timmen. Efter någon kilometer hade vi trots det en till punktering. Denna gång på vänster framdäck som såg ut som att det hade varit i slagsmål med lejon. Nu var det alltså tre stadsbor ute på den namibiska vischan. Men denna gång med täckning! Jag ringde först till Land Rover-assistansnumret. Som inte fungerade. Jag ringde sedan direkt till vår kontaktperson på Land Rover som tydligen hade ordnat en ny uppsättning däck åt oss i Upington, ett meddelande jag inte fick då infrastrukturen i södra Afrika inte är på topp.

Eftersom Fish River Canyon är ett populärt resmål dröjde det inte länge tills det kom en bil. Som blåste förbi oss i minst 150 – fördelen med bra däck uppenbarade sig en än gång. Efter cirka en kvart kom det dock en enorm buss innehållandes turister som skulle från Kapstaden till Kairo, stort tack till Oasis Overland; ett företag som arrangerar resor jorden runt. De fixade vårt punkterade däck från dagen innan så vi kunde köra till närmaste samhälle, fyra mil bort, där vi lyckades lösa en något mer permanent lösning och körde plattan i mattan hela vägen tillbaka till Upington för att få våra nya däck. Att gränsvakterna vid både de namibiska och sydafrikanska gränserna höjde på ögonbrynen är förståeligt, men efter att ha förklarat situationen och fått 18 nya stämplar i passet var vi äntligen tillbaka där vi började dagen innan.

När vi anlände till Land Rover-verkstaden som skulle ha fått nya däck under natten möttes vi av beskedet att de inte hade några däck och att vi skulle till den lokala däckverkstaden. Sagt och gjort. Där hade de inte heller några däck vilket dessutom inte är särskilt lätt att fixa fram i ett litet sydafrikanskt samhälle på en lördag. Efter flera samtal visade det sig att däcken helt enkelt inte kommit fram vilket istället ledde till att vi fick ta däcken från verkstadsägarens privata Land Rover Discovery. För det är vi evigt tacksamma. Men än var det inte slut på äventyret…

Fortsätt till del 3 här.