Test: Volvo S60 Polestar

Volvo S60 Polestar (2018)
Motor: 2,0-liters, 4-cylindrig, turboladdad, kompressormatad, bensin, 367 hästkrafter, 470 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad geartronic automat, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 4,7 sekunder
Toppfart: 250 km/h
Vikt: 1751 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4635/1484/1899 mm
Pris: 640 000 SEK
(Testbil ca 700 000 SEK)

När det kommer till Volvo är inte märkets image synonymt med varken prestanda eller motorsport. Åtminstone inte för den oinvigde. Även om den stora majoriteten av Volvos varumärke och arv är lika alldagligt som blöta utekvällar på den lokala pizzerian med fullständiga rättigheter lurar ett mer högpresterande DNA under ytan. Bland de värsta Volvos som går att köpa finns det två modeller som är förhäxade med Polestars racingmagi. Hur står sig då en till ytan ganska vardaglig Volvo-sedan som är långt dyrare än modellen som den är baserad på? För att ta reda på det ska vi lägga i Högsta Växeln och recensera Volvo S60 Polestar.

Vid första anblick ser S60 Polestar ut som en S60 gör mest. Det är först när kjolpaket, fram- och bakspoiler samt den knallblå Polestarloggan upptäcks som man förstår att det rör sig om något högst extraordinärt. Att bilen smälter in så ofattbart väl i trafiken är något som lägger grunden till att den har ett visst mått av “sleeper-aura”, alltså en snabb bil som inte ser snabb ut. Det är dock på gränsen till att de smällfeta fälgarna avslöjar bilens sanna inre.

Inuti finns det heller inte mycket som tyder på att du sitter i ett kraftpaket optimerat för banan. Det är en helt vanlig interiör av Volvos näst senaste generation så när som på blåa sömmar, växelväljare med blå detaljer och Polestarlogotyp på sätena. Just sätena avslöjar hemligheten när man sätter sig i dem, eftersom de är lika kupade som en skadskjuten chorizo, vilket bidrar till en oerhört stabil och självsäker position. Infotainmentsystemet är från Volvos förra generation, som känns igen vid det här laget. Det kanske inte är det mest moderna, men som Volvoägare kommer man i alla fall att känna igen sig. Även detta distanserar faktumet att denna bil ska vara snabb över huvud taget. För att kunna förstå detta kamouflerade vilddjur måste den såklart köras.

Hos den förra generationen återfanns en rak sexa, vilken numera är utbytt mot en tvålitersfyra. Förbannat dumt i huvudet kan man tycka, men med både turbo och kompressor är den här generationen faktiskt lite snabbare än den förra. En tvålitersfyra kan väl dock inte låta i närheten så härligt som en motor med fler cylindrar? Joho du, tydligen kan den det. Mullret när man trycker på startknappen liknar ingen fyra jag någonsin har hört, det är antagligen det bästa ljudet från en fyra från fabrik som finns tillgängligt.

Med en viss förväntan uppskruvad av ljudbilden är det dags att trycka gaspedalen i mattan, och då försvinner S60 Polestar iväg lika djävulskt fort som en månadslön. Tack vare fyrhjulsdrift och geartronic-låda som Polestar gjort sina magiska trick med, vrålar bilen upp till 100 knyck på 4,7 sekunder. Trots att detta är en prestandabil kommer inte de siffror du kan få på papper vara det som karaktäriserar S60 Polestar. Istället är det allt det lilla men så viktiga arbetet Polestar har lagt ner på växellådan, fyrhjulsdriften, chassit och allt däremellan som gör den här bilen till en riktig upplevelse att köra.

Vad Polestar än har sysslat med för mekanik-ritualer, gör dessa att det går att köra äckligt fort precis överallt, med ett oerhört stort mått självförtroende. Klistrad på vägen som en smält snigel på nylagd asfalt trycker den sig genom varje kurva utan att tveka en millisekund. Det enda jag önskar är en dubbelkopplingslåda för att få ut maximalt med prestanda, men det förblir en parentes i sammanhanget.

Priset är såklart var skon klämmer. Närmare 700 000 kronor med kolfiberdetaljerna är en saftig peng för en Volvo av äldre generation, och i sammanhanget är faktiskt 367 hästar inte så mycket för det priset jämfört med konkurrenterna. Haken är att det inte funkar att mäta S60 Polestar i hästkrafter, den ska mätas i varvtider. När det kommer till kritan tror jag att många starkare men bakhjulsdrivna, eller till och med fyrhjulsdrivna bilar, hade fått svårt att hänga med på banan. Faktum är att den också hade varvrekordet på Nordschleife för gatlagliga sedaner under en tid förra året, klockad på 7:51.

Grejen med Volvo S60 Polestar är att den inte är något du stoltserar med på bilträffen, och än mindre förväntar dig uppståndelse med. Den är till för att köra fort som fan runt en bana i ensamhet. På så sätt är den, till en viss grad, en äkta sleeper. Vad som känns lyckat är att vem som helst med lite körkunskaper kan sätta bra tider, vad som är mer oroväckande är att det är det enda relevanta användningsområdet den har för att motivera prislappen.

Med allt detta i beaktning är den inte till för den som har en bilbudget på sjuhundratusen, utan för den som har sjuhundratusen över och vill lägga det på en bil för bandagar. När det kommer till kritan finns det nog flera kandidater som överträffar S60 Polestar på det planet. Den som ändå bestämmer sig för en S60 Polestar kommer att vilja utnyttja dess ljusskygga men oerhörda potential, och på köpet ha roligt så det räcker och blir över.