Test: långtur i en Mazda MX-5 RF

Mazda MX-5 är en bil som förkroppsligar ordet körglädje. Det är en bil som kan leverera lycka bakom ratten, utan att föraren behöver gå i personlig konkurs. Man kan bäst beskriva MX-5:an som en entusiastbil, vilket kommer med både för – och nackdelar. Fördelen är att en solig söndagsutflykt blir ypperligt trevlig, men ska man ut på längre turer kan tyg-tak och trång sittbrunn avskräcka vissa från att ta med körglädjen på längre rutter. Vår egen Marcus Berggren bevisade att det går att köra (Mazda MX-5) över hela kontinenten förra sommaren och frågan är om det nya plåttaket i Mazda MX-5 RF gör långfärdspotentialen större. Vi hoppade in bakom ratten och började köra mot Sveriges västkust för att ta reda på om plåttaket gör Mazdas buse till en passande långfärdskamrat.

Mellan Stockholm och Lysekil utgörs majoriteten av vägsträckan av större motorvägar vilket egentligen inte är hemmaplan för en japansk sportbil med ett modest hästkraftsantal. Även om bilen i fråga spelar bortamatch på den svenska landsbygdens motorvägar, är körupplevelsen fortfarande väldigt behaglig. Mazda MX-5 RF känns verkligen lätt, lådan verkar vara byggd av Jultomten själv (med andra ord allt jag önskar mig från en växellåda) och styrningen ger en otrolig feedback.

Därför blir den raka vägen mot västkusten aldrig särskilt tråkig för föraren, men för passageraren är det en annan femma. När man kör MX-5:an med plåttak tänker man primärt på bilens briljanta sätt att uppträda på vägen och inte lika mycket på ljudbuller. Sitter man som passagerare är det istället just ljudnivån som är det mest påtagliga fenomenet i högre hastigheter. Man kan säga att den som åker med på motorväg kommer att vara ytterst mån om att bilen framförs i enlighet med hastighetsbegränsningen då hastigheter över 130 kilometer i timmen ackompanjeras av ett väldigt högt vindljud , om än tystare än originalet.

När vi siktat nosen västerut och pressat på ett bra tag upphör snart den till synes  oändliga skogen vi har i detta land. Framför oss tornar de kala klipporna och öarna vid västkustens skärgård upp sig. När man som förare börjar ratta längs med fiskebodar och slingrande vägar känns Mazdan otroligt lämpad för ändamålet. Med taket nere känner man lukten av nyfångad fisk och norska turister vilket adderar ett härligt lager till hela upplevelsen. MX-5 RF känns på något sätt mognare än sitt tyg-bärande syskon då bilen på något sätt bär rollen som upp-cabbad sportbil en aning värdigare.

Vattnet har en särskild lyster på denna sida av landet och utsikten är inget annat än magnifik. Trots den fina miljön som omger Mazdan går det ändå inte att fokusera på någonting annat än körupplevelsen. På små och krokiga 70-vägar är bilen inget annat än briljant. I Lysekil inhandlades det räkor som planerades att förtäras ett par mil längre norrut. Efter fem mil insåg sällskapet att vi glömt att köpa aioli, vilket i en MX-5 RF är ett underbart problem att ha. Det innebar nämligen att vi var tvungna att köra tillbaka hela vägen och avnjuta de ormliknande vägarna en gång till. På något sätt är det en perfekt sammanfattning av både landskapet och bilen. Tillsammans gör de att man ständigt letar efter en ursäkt för att köra och uppleva mer.