Test: Honda Civic

Honda Civic 5D Sport Plus 2017
Motor: 1,5-liters, 4-cylindrig bensin, 182 hästkrafter, 220 newtonmeter.
Kraftöverföring: Sjustegad CVT-automatlåda, framhjulsdrift.
Acceleration 0-100 km/h: 8,2 sekunder
Toppfart: 200 km/h
Vikt: 1389 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4518/1434/2076 mm
Pris: 251 900 SEK
(testbil 282 150 SEK)

Honda Civic har funnits med så länge Carl XVI Gustaf har varit kung i Sverige. Modellen har alltid varit billig att köpa och lika driftsäker som en gammal, manuell kaffekvarn. Förra generationen såg väldigt anonym ut och nya Civic är en klart sportigare tolkning av en typisk vardagsbil. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta reda på om den är lika sportig och körglad som utsidan antyder.

När man beskådar den tionde generationen Honda Civic för första gången kan man tro att den har 2000 hästkrafter och skjuter eld bakom sig vid varje växling. Tyvärr är inget av det sant men Honda har lyckats väl med att få en inte så speciell bil, att se väldigt speciell ut. Den utstrålar en aggressivitet som kan liknas vid en lejonmamma som skyddar sina ungar från närliggande hot. Enligt mig ger designen sett framifrån en dynamisk känsla medan den bakifrån framkallar uppstötningar. Utblåsen är häftigt placerade i bakdelens nedre centrum men baklyktorna och utformningen bak överlag förstör den annars tuffa uppsynen.

Precis som utsidan, är även interiören aningen udda. Den är lika spretig och blandad som en färgblind människas blombukett. Ratten är ljuvlig att hantera tack vare tjockleken, greppet och tyngden i styrningen. Visarna är en blandning av digitalt och analogt och samarbetet mellan dem fungerar bra. Dock kan man fråga sig varför Honda inte valde att göra hela instrumentpanelen digital? Det hade sannerligen gett interiören en högre kvalitetskänsla. Medan de digitala visarna är välgjorda ser grafiken i infotainmentsystemet ut att vara starkt inspirerad av leksakstelefonerna från BR. Systemet är lätt att använda men inte särskilt vackert.

Konkurrenter
Hyundai i30
Seat Leon
Volkswagen Golf

Vrider man på huvudet för att backa ut ur en parkeringsficka stöter man snabbt på problem. Rakt över bakrutan går en vinge vilket medför att man lätt skulle kunna backa in i en annan bil, en lyktstolpe eller ett köpcenter om man inte hade haft back-kameran som hjälpmedel.

Som jag tidigare nämnt ser nya Civic ut som en rå sportmaskin från utsidan och det innebär att förväntningarna när man sätter sig bakom ratten är höga. När man öppnar dörren och glider ner i förarsätet är det som att sätta sig i en pensionärs vardagsrumsfåtölj. Stolarna är nämligen extremt mjuka och ger inte alls så mycket stöd som man förväntar sig. När man väl börjar köra märker man även att stötdämparna är inställda åt det mjukare hållet. Det finns en knapp i mittkonsolen som ska göra dämpningen styvare. Jag kunde dock snabbt konstatera att denna knapp gör lika lite för väghållningen som en frys gör nytta på Antarktis.

Honda Civic är alltså en komfortabel bil som tar sig fram över ojämnheter utan att skaka till så att ratten nästan ramlar av. Med det sagt har modellen definitivt en dynamisk karaktär som drar på smilbanden på kurviga landsvägar tack vare den låga tyngdpunkten och kvicka styrningen. Denna sportiga känsla förstörs dock aningen om man har kryssat i CVT-lådan i tillvalslistan. Växellådan tycks aldrig vilja växla (trots sju simulerade steg) utan fortsätter att varva i oändlighet. Hondas manuella lådor är briljanta skapelser och skulle bli mitt val vid ett köp.

Honda Civic passar den som vill sticka ut och se sportig ut men samtidigt åka runt i relativt hög komfort. Modellen är rolig när man vill det men automatlådan skriker ofta som en skrämd gris. Under skalet är den lagom stor och lagom snabb och passar därmed de flesta. Civic är helt enkelt en sportig skapelse som även bjuder på bekväma färder i vardagen.