Nissan GT-R
Motor:
 3,8-liters, dubbelturbo, V6 bensin, 570 hästkrafter, 637 newtonmeter
Kraftöverföring: Sexstegad sekventiell dubbelkopplingslåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 2,7 sekunder
Toppfart: 315 km/h
Vikt: 1740 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4710/1370/1895 mm
Pris: 969 000 SEK (Testbil ca 1 150 000 SEK)

Den nuvarande generationen Nissan GT-R lanserades 2009, då samtliga på Högsta Växelns redaktion var mellan 11 och 15 år gamla. Bilen tog superbilsvärlden med storm och erbjöd obegriplig prestanda till en formidabel peng i ett sanslöst vettigt paket. Åtta år senare står jag själv utanför Nissans huvudkontor strax söder om Köln med en grå GT-R framför mig, nyckeln i handen och Alexander, den tyska presschefen, som om och om igen förklarar att bilen är skitsnabb och ska köras med största aktsamhet. Innan han hinner ångra att han ska ge bort en bil med 570 hästkrafter till ett par 21-åringar hoppar vi in och kör iväg. På väg ner till Tyskland hade vi vår trogna Audi Q7 e-tron som stödbil men i Tyskland och sedermera ner till Italien var det just denna Nissan GT-R som var vår hjälte. Hur är det då att köra en bil som man kört i tv-spel efter tv-spel, varv efter varv i verkligt format istället för i pixelformat? Det är något som kan kallas för en pojkdröm. Låt oss ta reda på vad vi kom fram till genom att lägga i Högsta Växeln och se vad en Nissan GT-R verkligen går för.

Att kalla Nissan GT-R för något annat än radikal och störthäftig går inte för sig. Bilen skriker japansk rikemansracer och det finns inget diskret med den över huvud taget. Den stora vingen, de enorma luftintagen och de spektakulära fälgarna lämnar inget åt fantasin. Den uppmärksamhet man får är överväldigande, även om jag är medveten om att det är något av en kultbil. På insidan är det tveklöst en Nissan även om hastighetsmätaren (går upp till 330), ratten (GT-R) samt de tre GT-R-reglagen förtäljer en annan historia. Sätena är bekväma och ett baksäte som kan användas av faktiska människor tillhandahålls. Infotainmentsystemet känner jag igen från Gran Turismo och slungas genast tillbaka till min Playstation-beroende barndom som onekligen har gynnat mitt bilintresse. Jag startar bilen och den superdubbelturboladdade V6:an ryter till liv på ett väldigt mekaniskt, industriellt vis. Absolut inget märkvärdigt ljud men ett ljud som ändock gör mig alldeles fnittrig.

Det man förväntar sig av en Nissan GT-R är att den är lika bekväm som en marmorsäng och att den ska vara en super-rå superbil vars enda syfte är att vara snabbare än ett japanskt höghastighetståg. Det som slog mig illa kvickt var hur bekväm den ändå var och i den bemärkelsen är den just det, en Nissan. Sätter man fjädringen i komfort-läget är den minst lika bekväm som en Audi RS 6 exempelvis. Det mest dramatiska som sker på motorvägen är nog all uppmärksamhet man får, annars är den en chockerande bekväm bil. När man trycker gasen i botten är det dock en annan femma.

Den största nackdelen med GT-R:en är att växellådan är äldre än bröderna Wrights flygplan. Gasen i botten resulterar i växellådans betänketid som varar i flera sekunder. ”Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra nu? Just det, jag ska växla ner!” När den väl gör det går bilen utav bara helvete. Använder man sig av växelpaddlarna kan man få växellådan mer på hugget, något som förgyller körupplevelsen avsevärt. På motorväg kör man ifrån allt och alla (förutom en Porsche 911 Turbo S visade det sig) och 100 till 200 sker på ett ögonblick. Jag lyckades toppa 305 kilometer i timmen, något som inte framkallade den handsvett ofta förknippad med höghastighetskörning. Att ligga i 280 gör man gång på gång men som väntat är färden upp till 300 lång – inte minst på en trafikerad motorväg.

En gång under den vecka vi lånade GT-R:en testade vi launch control – bromsen i botten, plattan i mattan, släpp bromsen och håll i dig. Accelerationen som följde var våldsam, obehagligt så – sanslöst lik den vi upplevde i en Tesla Model S P90D. 2,7 sekunder till 100 för att vara exakt. Tänk er att ni är ute och simmar och får en vattenskoter i full kareta i bakhuvudet. Fyrhjulsdriften lyckas hålla alla pållarna i styr och bidrar även till att bilen är så sanslöst tillmötesgående. Att köra ruggigt snabbt är knappast något man avskräcks från i en bil som GT-R:en, tack vare komforten och allmänna funktionaliteten.

Rent dynamiskt imponerar den givetvis också. Vi tog en tur upp på Grossglockner, där jag kört både med en Bentley Continental GT och Mazda MX-5 och hade givetvis alla GT-R-lägen på. Även med stup på tusentals meter runt vägen var det inga problem att köra som i Tokyo Drift. Jag körde iväg från motorcyklar på både upp- och nervägen även om bromsarna på nervägen luktade bränd rostmacka. Jag förbluffas att Nissan, ett märke som bygger bilar som Micra och X-Trail, har förmågan att bygga en superbilsslaktare i vardagsformat. Alla 11-åringar som hävdar att Nissan GT-R krossar allt är inte helt ute och cyklar.

Givetvis är inte allt fantastiskt. Under våra 300 mil med bilen hängde sig infotainmentsystemet ett tiotal gånger, den sex-stegade automatlådan gör att man ligger på otroligt höga varv i motorvägsfart och är dessutom trögare än kåda och har ett motorljud som lämnar mycket att önska. Annars erbjuder den otrolig komfort, ett bagageutrymme som är i klass med det i Q7:an vi hade till förfogande och världsomvälvande prestanda. Den är en superbil som kan göra allt och lite till och som, med en ny växellåda (och gärna keramiska bromsar), hade varit i princip felfri. Att den kostar från under miljonen gör den dessutom till århundradets kap med tanke på att den drar ifrån många bilar som är dubbelt så dyra. Nissan GT-R – en superbil för var dag.

BETYG
Exteriör
9
Interiör
7
Körglädje
10
Valuta för pengarna
10
Relativ praktikalitet
10
Ha-begär
9
Relativ prestanda
10
Personlighet
7
Motorljud
6
Komfort
10
Chefredaktör och medgrundare. Snittar 7000 mil per år och har kört snabbast av alla på redaktionen (316 km/h). Levande bevis på att 20-åringar är bäst när det gäller bilkörning.