Test: BMW X6 M50d tar sig an Rumänien

BMW X6 M50d (2016)
Motor: 3-liters, I6, diesel, trippelturbo, 381 hästkrafter, 740 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automatlåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 5,2 sekunder
Toppfart: Begränsad till 250 km/h
Vikt: 2260kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4909/1702/2170 mm
Pris (Rumänien): 894 000 SEK (Testbil cirka 1 100 000 SEK)

Föraren av Dacian jag mötte blinkade med helljusen och gestikulerade med sådan inlevelse att det verkade som om någon nyss sagt något nedlåtande om hans moder. Bilen framför mig halverade hastigheten och körde precis som om han övningskörde – han höll den angivna hastighetsbegränsningen, 50 kilometer i timmen. I samma ögonblick som vi passerade fartkontrollen och den rumänska polisbilen accelererade bilen framför mig upp till samma marschfart som innan, utan någon som helst hänsyn till den faktiska begränsningen.

Det är händelser som dessa som är typiska om man är på roadtrip i Rumänien; ett land där det råder total trafikanarki, där vägarna sysslar med kontrastverkan och där häst och vagn, utan lampor, fortfarande är ett alldagligt färdmedel. Tanken var att vi skulle besöka Transfagarasan Highway (precis som med Mazda MX-5 i somras) samt se hur den bil vi hade valt lämpade sig i ett land där den till viss mån passar in. Det var en BMW X6 M50d som vi skulle använda oss av för vår fyra-dagars-resa – en bil som i Sverige är malplacerad men som i Rumänien, ett land där bilen är den största statussymbolen, fyller mer av en funktionell roll. Låt oss ta reda på hur det gick genom att lägga i Högsta Växeln och åka på roadtrip med en BMW X6 M50d.

Den första dagen på resan var tanken att vi skulle åka till Transfagarasan Highway som ligger ungefär 25 mil från Bukarest. Efter att ha anlänt strax efter lunch och fått nycklarna till BMW X6:an på flygplatsen var det första vi möttes av köer. Då syftar jag inte på de köer som uppstår i Stockholm varje morgon utan snarare de som skulle uppstå ifall Essingeleden hade sprängs till bitar. Det blev därför ändrade planer eftersom vi inte ville köra uppför Transfagarasan Highway när det var kolsvart. Istället styrde vi skutan mot Brasov, en stad som ligger väldigt nära Draculas slott.

När trafiken släppte och vi kom ut på den rumänska motorvägen var det gasen i botten som gällde tills vi kom till en lång sträcka med vägarbeten där det var ett växelvis byte av körfält som anbefalldes. Om det är något man märker ganska omgående så är det att alla skyltar, linjer, trafikljus och trafikregler enbart är rekommendationer – en sådan rekommendation man skulle få om man frågar en scout om hotelltips – med andra ord avfärdas förslaget i samma ögonblick som det lämnar munnen. Efter många trafiksituationer hemmahörande i en rysk dash-cam-video på Youtube kom vi äntligen fram till hotellet.

Dag två var det Transfagarasan som stod på agendan. Från Brasov åkte vi via Draculas slott och sedan svängde vi av mot den legendariska vägens norra infart. Den första sträckan var landsväg som hör hemma i en krigszon – vägen var fullständigt bombad med enorma hål av samma kaliber som Vredefortkratern i Sydafrika. Efter en stunds körning kom vi fram till en betydligt större väg där kvaliteten på vägen helt plötsligt var så hög att den får den svenska motorvägen att se ut som vägen mellan Mosul och Bagdad.

Det dröjde inte länge från att vi började klättra till dess snön tittade fram. Med fyrhjulsdrift, vinterdäck och rejäl markfrigång hade vi dock bil nog för att tackla det mesta, något som sannerligen visade sig behövas. Vägen var endast plogad fram till ett hotell som låg vid cirka 1400 meters höjd. På en skylt stod det att Transfagarasan Highway var avstängd och att man inte fick lov att köra vidare. Den absolut största anledningen till att Högsta Växeln beslutade sig för att åka till Rumänien var just för att köra upp för Transfagarasan, med andra ord var situationen en total katastrof.

Efter att ha funderat i några minuter beslutade vi oss för det uppenbara: vi bestämde oss för att köra upp för Transfagarasan trots förbudet. Till en början var det dessutom hjulspår från andra bilar och det var egentligen inte mer dramatiskt än att köra till Åre på vintern. På vissa ställen var det naturligtvis halt och eftersom jag inte hade lust att ringa till BMW Rumänien och förklara att de kunde hämta sin en-miljon-kronors-bil nedanför ett rumänskt stup tog jag det mycket försiktigt.

Efter några kilometer nådde vi en vändplan, precis vid början av den riktiga serpentinvägen där samtliga fordon hade vänt. Eftersom Högsta Växelns redaktion anser att relevant konsumentrådgivning är viktigt beslutade vi oss för att fortsätta. Vi kunde trots allt se (på ett ungefär) hur vägen gick tack vare räcken; dessutom var snön endast några centimeter tjock. Snömängden ökade dock desto högre vi klättrade.

Under vår färd uppåt var det många tankar som var i omlopp. Vad skulle vi ta oss till om vi körde fast? Hur lång tid skulle vi behöva vänta på hjälp? Har vi täckning? Som tidigare konstaterat gynnade X6:ans markfrigång sannerligen vår framfart och bilen verkade tämligen oberörd av det faktum att den illegalt besteg en snötäckt rumänsk bergsväg. Jag hade fått lära mig av BMW Rumäniens presschef, ”Alex”, att tunneln på toppen var avstängd så det var just den vi hade som mål, 2000 meter över havet. Vid 1600 meter över havet började snön torna upp sig rejält och den linbana som tar turister till toppen passerade ovanför oss gång på gång med nyfikna individer som undrade vad i hela fridens namn vi sysslade med.

Vid 1780 meter stannade vi för att diskutera läget. Med 220 höjdmeter kvar till toppen var det inte långt kvar men med en snömängd som ökade exponentiellt var det mer än bara avståndet som behövdes tas i beaktande. Framför låg en till synes hyfsat stor snöhög som jag tippade på att X6:an skulle klara sig igenom medan mina medpassagerare inte alls höll med. Jag resonerade på så vis att när vi ändå var där kunde vi lika gärna testa. Jag tog sats med bilen och nyttjade samtliga 381 hästkrafter samt 740 newtonmeter i vridmoment men förgäves.

BMW X6:an hade numera blivit en del av det Karpatiska bergsmassivet. De svordomar som jag använde mig av i min frustration var nog för att gå i personlig konkurs om vi hade haft med oss en svärburk. Vi försökte ännu en gång med att begagna bilens absoluta förmåga men det ledde endast till att BMW:n fick för sig att stabilitetskontrollen var sönder. Utan spade eller tillstymmelse till något som skulle kunna assistera oss befann vi oss minst sagt i ett knivigt läge. Vi började gräva med samma frekvens som en kolibris vingar flaxar och efter att ha känt mig som en forskare bosatt på Nordpolen känner sig när han går ut till sin bil efter en snöstorm var det dags att försöka köra ut.

När vi äntligen lyckats backa loss bilen, med hjälp av ett frenetiskt grävande och efter att jag bad om ursäkt för min uppenbara felbedömning samt utvecklat köldskador var det färden ner som väntade, utan att ha nått toppen. Jag tröstade mig med att vi sannerligen hade försökt och testat X6:an till sin absoluta bristningsgräns. Att köra nedför gjordes med största aktsamhet då det inte står ”understyr nerför ett stup” på min bucket list. X6:an såg ut som om den hade parkerats i en glaciär för en miljon år sedan och sedan glömts bort när vi hade kommit fram till hotellet där vägen officiellt var öppen igen.

Efter Transfagarasan bestod vår resa av att upptäcka Rumänien och det som vi snabbt la märke till var att det är kontrasternas land. Det finns vägar som ena sekunden är dystopiska men i nästa sekund är de istället utopiska. Det finns, som konstaterat, gott om häst och vagn men i Bukarest såg jag exempelvis en kanadensisk-registrerad Dodge Viper. För det mesta sitter man i köer, omringad av Dacior, men på vår sista dags färd mot Bukarest fick vi lov att köra på den sprillans nya motorvägen.

I Sverige är det lätt att avfärda en bil som BMW X6 M50d då den anses vara tarvlig och helt onödig. I Rumänien, å andra sidan, finns det som sagt vägar som kräver något robust och funktionsdugligt. Hade vi exempelvis gjort resan i en BMW M3 hade vi fortfarande väntat på bärgaren. X6 är mer sportigt kalibrerad jämfört med X5:an och behöver man inte det extra utrymmet är det en alldeles briljant roadtrip-bil om man kan leva med den vulgära utstrålningen. Den är trygg, snabb, dynamisk och viktigast av allt väldigt bekväm. BMW X6 M50d i Rumänien – kontrasternas bil i kontrasternas land.