Test: Bentley Flying Spur

Bentley Flying Spur (2016)
Motor:
 6-liters, W12, bensin, 625 hästkrafter, 800 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automatlåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 4,6 sekunder
Toppfart: 320 km/h
Vikt: 2475kg
Mått (längd/höjd/bredd): 5299/1488/2207 mm
Pris: 2 070 000 SEK
(Testbil cirka 2 400 000 SEK)

Den genomsnittlige Bentley-ägaren har totalt sju till tio bilar i sitt garage. Med andra ord är folk som köper de rimligtvis ganska bilintresserade. Att ett av valen blir en stor, überlyxig sedan, med en motor som får Greenpeace att tappa hoppet, samt lika mycket läder som i Hells Angels garderober är självklart. En sedan är en praktisk karossform som erbjuder komfort, tystnad och möjligheten att tillsammans med grabbarna från jaktklubben ta sig till hästpoloträffen på rekordtid.

Frågan är dock vad som gömmer sig bakom fasaden. Att bli helt frälst av en W12:a på 625 hästkrafter och 800 newtonmeter förtäckt i en ocean av lyx är inte särskilt svårt, det är bara att tacka och ta emot. Är en Bentley Flying Spur ett värdigt tillskott till en välbeställd persons garage? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och försöka att maxa Bentley Flying Spur.

Förra generationen Flying Spur hade förnamnet Continental, något som ger en aning om vad man kan förvänta sig i körväg. Det rörde sig alltså om en fyradörrars Continental. Nu har Bentley beslutat sig för att droppa Continental-epitetet och istället satsat på att göra en mer renodlad supersedan. Framtill ser bilen ut som en Continental (vilket är positivt) men baktill gömmer sig istället en limousin. Det är en otroligt elegant bil som är lagom exhibitionistisk för att berätta för omvärlden att föraren är immun mot lågkonjunkturer. Samtidigt lyckas den vara tillräckligt nedtonad för att man ska passera vissa individer obemärkt. Jag syftar givetvis på de som har samma intresse för bilar som Högsta Växeln har av det svenska svampriket.

På insidan osar det mer kvalitet än vad en fiskmarknad osar fisk. Varenda kvadratmillimeter är av sådan kvalitet att en diamant framstår som ömtålig i jämförelse. Att det tar 66 timmar för Bentley att fixa till interiören ger visserligen belägg för det. Totalt sett tar varje bil 138 timmar att tillverka, för att jämföra tar en Toyota cirka 18 timmar totalt. I baksätet på Flying Spur finns det utrymme för en hemmafest och Bentleyn är minst lika mycket framsätesbil som baksätesbil. Den enda kritiken rent interiörsmässigt kan riktas mot infotainmentsystemet. Det ser ut att vara taget från en Touareg från 2003 och är lika responsivt som en brevduva. Eftersom Bentley Bentayga exempelvis har ett uppdaterat system känns det rimligt att det även borde finnas tillgängligt i övriga modeller.

Vår testbil som var utrustad med W12:an gör att Flying Spur blir mer av ett ånglok kontra en sportsedan. Det är inte en odynamisk bil sett till bilens dimensioner samt vikt men det är en bil som minst sagt trivs bättre i ytterfilen på Autobahn (eller vilken motorväg som helst för den delen) än på landsväg. Jag fick frågan av Bentley huruvida jag ville ha V8:an eller W12:an. Eftersom jag hade testat V8:an i Continental GT var jag sugen på en ny motor samt en ny milstolpe – att slå magiska ”200 miles per hour”. 320 kilometer i timmen det vill säga. (321,9 för att vara exakt). Jag gissar även på att, precis som med Continental GT, känns Flying Spur mer flink med V8:an.

Det var just bilens toppfart vi var ute efter när vi rullade ut från München med siktet inställt på Stuttgart. På just den sträckan är det i princip fri fart hela vägen och med trefilig motorväg finns det även utrymmet som krävs för att man ska våga. W12:an på 6-liter och 625 hästkrafter och hisnande 800 newtonmeter gör att bilen aldrig känns som om den får slut på luft. Accelerationen är påtaglig i alla hastigheter, med undantag av hastigheter över 300 kilometer i timmen; vilket kanske inte är så konstigt.

Mitt förra rekord är 311 kilometer i timmen och eftersom man inte kan testa bilar som är kapabla till 320 kilometer i timmen varje vecka får man inte chansen att klå det särskilt ofta. Nu fanns förutsättningarna där, den enda nackdelen är att det finns begränsat med dagsljus i oktober-månad, även om vi befann oss i södra Europa. Det innebar att vi gav oss iväg från München runt 17-tiden (rusningstrafik) men ju närmare Stuttgart vi kom, desto mindre trafik blev det.

De flesta bilar ligger i 160 kilometer i timmen men ibland kör givetvis folk snabbare än så. När man kommer med stormsteg i en Bentley kastar sig folk ur ytterfilen med samma hast som en fårskock när en vallhund kommer springandes. Jag förväntade mig av W12:an att den skulle vara mer lågmäld än den var, ljudet var industriellt men ack så tilltalande. I en Flying Spur känns 200 kilometer i timmen som en helt resonabel marschfart. Fartsensationen är otroligt låg och det är en avslappnade samt lättkörd bil. Att ligga och toucha på 260, 270, 280 kilometer i timmen är heller inget märkvärdigt, förutom att man ser hur bränslemätaren aktivt rör på sig.

Den avdramatiserar farter något så infernaliskt, precis som ett flygplan. Jag är övertygad om att det finns en hel del flygsträckor som går snabbare och är bekvämare om man istället väljer en Flying Spur. Det slutade med att vi, under rusningstrafik, lyckades komma upp i 316 kilometer i timmen. Det som hindrade oss för att nå 320 var det faktum att det fanns bilar lite längre fram (i mittfilen visserligen) men det bär emot att riskera livet mer än nödvändigt.

Bentley Flying Spur W12 är på många sätt och vis lik sin stallkamrat Continental GT. Den är en briljant långfärdskryssare som får en att ifrågasätta alla ankomsttider. Med det menas det att bilen är sensationslös att köra snabbt. Även i hastigheter över 300 kilometer i timmen avdramatiseras bilens framfart och gör den till något mildrande. W12:an är det självklara valet för en bil av denna kaliber; även på landsväg känns den förvånansvärt energisk. Jag skulle hävda att Flying Spur är, precis som den tidigare generations namn föreslår, fyrdörrarsvarianten av Continental GT. Den är en kontinentalkryssare för de som vill ha med sig sina polare. Bentley Flying Spur – flygplan, släng er i väggen.

Betyg

Helhetsintryck:
Total poäng: 4.5

Sammanfattning

Bentley Flying Spur lyckas med sin W12:a konstant erbjuda en överväldigande kraft vid gaspådrag och känns alltid speciell oavsett körsituation. I ytterfilen har man mer pondus än kungen men man har även ett infotainmentsystem lika gammalt som monarkin. Det ljudsystem man får som standard är uruselt med hänsyn till bilens prislapp och vill man ha ett dyrare system får man punga ut rejält - precis som all annan extrautrustning som är saftigt prissatt även om det är en Bentley det handlar om.